Carenholm

Det står och väger…

Publicerad: 2012-03-09

Utvecklingen har länge gått åt fel håll när det gäller den offentliga upphandlingen. Frågan är nu om ett bottenläge är nått. Kommer kvalitet och helhetssyn att väga tyngre än momentant lågt pris? Eller kommer lägsta prisupphandlingar och upphandlingskrångel fira nya triumfer? Just nu står det och väger.

Under de senaste åren har det mesta gått fel när det gäller offentlig upphandling av arkitekttjänster. En allt större del av arkitektupphandlingen sker till lägsta pris, trots att beställarnas intresseorganisationer sedan länge haft uppfattningen att kunskapstjänster som arkitekttjänster främst ska värderas efter sitt kvalitativa innehåll.

En så stor del som uppskattningsvis 60-70 procent av all arkitektupphandling har hamnat under ramavtal, vilka som bekant till stor del styrs av timpriser, allt som oftast dessutom hårt nedpressade sådana. Det har medfört att vi, mitt i stark konjunktur, tidvis präglad av överefterfrågan på arkitekttjänster, fått en prispress med dumpningsinslag i den offentliga upphandlingen. Idag lämnas allt mer taktiska spekulationspriser samtidigt som utrymmet för seriös priskalkylering tyvärr har minskat. Anbudsgivare känner sig allt oftare tvingade att agera pristaktiskt i stället för att ge väl underbyggda och realistiska anbud.

Att ramavtalen tvingar fram oseriös prisbildning är helt uppenbart. Ramavtalsupphandling handlar ju primärt om att köpa sig beredskap för de uppdrag man tror att man ska genomföra de kommande åren. När man inte bestämt vet de enskilda uppdragens art och karaktär, ligger det nära till hands att offererade timpriser – det kanske minst relevanta av alla utvärderingskriterier- blir utslagsgivande. Kvalitetsfaktorer nedvärderas och även om kvalitet, rent teoretiskt, väger tungt i utvärderingsmodellen blir resultat ändå allt som oftast att priset till slut styr. Anledningen är en oförmåga att hitta bra sätt att särskilja leverantörerna åt kvalitetsmässigt samtidigt som prisspridningen regelmässigt är större än vad upphandlarna förväntat sig. Och när utvärderingen av anbud inte lyckas tydliggöra anbudens kvalitetsskillnader blir det som planerats som en kvalitetsupphandling ändå en prisupphandling.

De flesta arkitektföretag har inte något annat val än att tråda dansen. Offentliga uppdrag svarar för bortemot halva arkitektbranschens uppdragsvolym. Det arkitektföretag som vill vara verksamt inom hela marknaden måste också ge sig in i ramavtalsupphandlingarna och hamnar därmed i den alltmer osunda prissättning som idag präglar merparten av den offentliga upphandlingen.

Under senare år har hela floran av taktiserande och spekulativa beteenden fått fotfäste i arkitektupphandlingen. Orsakerna står att finna i oprecisa förfrågningsunderlag och en bristande kompetens och förmåga att värdera kvalitet. När dessutom rädsla för att göra formella upphandlingsfel står fram före omsorgen att köpa rätt hamnar priset i fokus och dörren till lägstaprisupphandlingar står vidöppen. Leverantörerna ser det meningslösa i seriös anbudsgivning och kryddar sina anbud genom övertaktisk priskalkylering, allt längre bort ifrån vad som framstår som adekvata priser. Resultaten blir att beställarnas kunskap om och känsla för vad som är marknadsnormal prissättning successivt minskar. Det är en nedåtgående spiral där kunskapen om vad som är rätt pris för efterfrågad kvalitet urholkas. Det är ganska illa får man säga.

Men frågan är om vi inte nu har nått ett bottenläge och att det rimligtvis inte kan bli värre. Alla uppmärksammade upphandlingsskandaler inom främst vård- och omsorgsområdet har satt ljuset på kvalitetsfrågorna i den offentliga upphandlingen. Insikten har ökat om att kvalitetsfrågor måste värderas högre och kunna utvärderas bättre. Dessutom har politikerna förstått att det är de som får stå till svars när de mest eländiga och trista effekterna av dåligt genomförd offentlig upphandling blir uppenbara och människor blir förbannade. Hittills har verkligen inte alla kommun- och landstingspolitiker, eller förvaltningarnas chefstjänstemän, förstått att offentlig upphandling ytterst är en lednings-, en managementfråga. Förhoppningsvis ser vi nu ökade insikter om detta och därmed också ett tydligare ansvarstagande. Det är en nödvändighet. Den kvalitet tjänster ska ha, vare sig det handlar om stads- och husbyggande eller om omsorg och vård av våra gamla, ska naturligtvis bestämmas av ansvariga politiker och chefstjänstemän. Det ansvaret ska inte fösas nedåt i organisation och framförallt inte hamna hos upphandlingstekniskt ansvarig personal.

Att man idag strävar efter att hitta nya former för att uppgradera och bättre utvärdera kvalitet ges bevis på flera sammanhang. Nyligen föreläste jag vid ett seminarium som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Byggandets Kontraktskommitté (BKK), STD och Sveriges Arkitekter gemensamt arrangerat om upphandling av arkitekt- och teknikkonsulttjänster. Intresset var stort och seminariet gav tillfälle till diskussion och erfarenhetsutbyte (en bristvara!) mellan upphandlare och leverantörer. På många olika sätt dokumenterades en vilja att till att kunna genomföra kvalitativa och resultatgivande upphandlingar. Det märktes en stor enighet om att man vill ha kvalitetspräglade upphandlingar med seriös anbudsgivning. Många menade att formerna för referenstagning blivit slentrianmässiga och utan värde och borde ersättas av intervjuer eller presentationer. Hela seminariet var en positiv signal ”från golvet”. Man gick därifrån med en känsla av att vi nu varit nere på botten och vänt uppåt.

Även från den Upphandlingsutredning som nu levererat ett delbetänkande kan man hitta positiva signaler. Inte minst gäller det insikten om att beloppsgränsen för direktupphandling måste höjas rejält. Den idag lågt satta gränsen i kombination med hur reglerna i många fall tolkas har i praktiken begränsat möjligheten till direktupphandling till ett minimum. Det är också en förklaring till ramavtalens popularitet. Om vi, exempelvis, fick ungefär samma regler för direktupphandling som i Danmark och Norge skulle behovet av ramavtalsupphandlingar minska påtagligt, vilket vore en välgärning.

Upphandlingsutredningen vill också ha ”den goda affären” i fokus vid översynen av regelverket för offentlig upphandling. Med det menar man att ”tillgodose verksamheternas behov, inklusive kvalitativa aspekter, till lägsta möjliga totalkostnad.” Begreppet ”totalkostnad” indikerar en fokusförskjutning från omedelbar kostnad till sammantagen kostnad i ett längre perspektiv. Utredningen talar också om möjligheterna att ta hänsyn till livscykelkostnad.

För arkitektupphandlingen är det naturligtvis intressant att få intresset förskjutet från omedelbar konsultkostnad (ointressant i det längre och större perspektivet) till en sammantagen kostnadsbild ett projekt och det objekt det ska resultera i. Lätt att åstadkomma är detta verkligen inte, men likafullt positivt är det att perspektivet vidgas.

Det behövs både förenklingar och en perspektivförskjutning i den offentliga upphandlingen. En del är till synes på gång, men det finns motkrafter. Regelverket är idag så omfattande och tillkrånglat att utvecklingen mot allt mer upphandlingskrångel tycks självgenererande. Det finns också ideologiska blockeringar som utgör hinder för en sund utveckling av regelverket. Och i bakgrunden lurar också EU-kommissionen som i pågående översyn av upphandlingsdirektiven presenterar förslag som åtminstone i några delar kan bidra till att lyfta upphandlingsbyråkratin till nya nivåer.

Så det står och väger, men grundtipset är ändå att vi nu passerat botten och att en lång och mödosam vandring inletts mot ett smartare och mer kvalitativt och resultatgivande regelverk för den offentliga upphandlingen.

Staffan Carenholm