Husvill arkitektur?

Publicerad: 2015-10-29

Regeringens särskilde utredare Christer Larsson har nyligen lagt fram sitt betänkande Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design. Den är en omfattande utredning som sätter in arkitektur, form och design i ett större samhälleligt sammanhang där frågorna kopplas samman med globaliseringens effekter, en i många sammanhang ökad segregation och omvittnat större problem med ohälsa i samhället.

Det är en förtjänst att utredningen använder sig av ett så brett angreppssätt och inte väljer att behandla frågor om arkitektur, form och design som svävande fria från samhällsutvecklingen i stort. Samtidigt är det allomfattande greppet ett problem i sig. Stora grepp brukar resultera i en stor och komplex problembild, och alltför stora utmaningar tenderar vi små människor ju att väja för.

I ingressen skriver Christer Larsson: ”När vi i vardagen ser effekterna av globaliseringen, en ökande segregation och ohälsa och en minskande attraktivitet i flera av våra städer, så ökar intresset för arkitektur, form och design och hur områdets kraft kan utnyttjas. Regeringen fångar denna rörelse genom att ta fram en ny politik för området och tror alltså också på att arkitektur, form och design kan göra skillnad för kvaliteten i den gestaltade livsmiljön.”

Att regeringen ”fångar rörelsen” är nog mer en from förhoppning än ett sakligt konstaterande. Bevis saknas. Ingen svensk regering har hittills tydligt stått upp för det nuvarande nationella handlingsprogrammet för arkitektur, form och design (Framtidsformer).

Det programmet landade aldrig i den svenska myllan. Ingen planterade de fröer som programmet innehöll. Inget växte följaktligen upp. Marken är därför fortfarande obearbetad. Till slut kände inte ens alla departement till att det fanns ett nationellt handlingsprogram för arkitektur, form och design. Än mindre då marknaden. Även om programmet fortfarande finns är det historia. Det är dött och går knappast att väcka till liv.

Risken är stor, trots det nya ambitiösa och innehållsrika betänkandet, är marken förblir obrukad. Längre än till välvilliga uttalanden har svensk politik för arkitektur, form och design ännu inte kommit. Är man optimist får man väl tro på en annan politik framöver, men vilka egentliga tecken ser vi på det?

Nu föreslås inrättande av en ny Myndighet för gestaltad livsmiljö, som ska ersätta ArkDes och ansvara för att ympa in frågor om arkitektur, form och design i samhällskroppen.

Dessvärre får man konstatera att inrättande av nya myndigheter i dag återfinns mycket långt ner på den politiska dagordningen, om det överhuvudtaget finns där. Den förra regeringen var tydligt inställd på att slakta och slå samman olika myndigheter. Den nuvarande har kanske inte visat samma iver, men det är verkligen inte någon prioriterad fråga att öka förekomsten av statliga myndigheter.

Förslaget om en ny myndighet landar dessutom i ett politiskt läge som bäst kan beskrivas som ”hela havet stormar.” Hur regeringsdugliga konstellationer ska kunna skapas har alltmer kommit att bli en tiotusenkronorsfråga. Regeringen består av två partier som tycker olika i väsentliga avseenden och är för sitt regeringsunderlag beroende av ett tredje, som är mot det mesta. Alla partier ägnar också större frenesi åt att profilera sig än visa beredvillighet att ingå i ett brett ansvarstagande.

Dessutom har det statsfinansiella läget dramatiskt förändrats under hösten, inte minst till följd av migrationsströmmarna. Regeringen ekonomiska prognoser är i väsentliga avseenden omkullkastade och handfallenheten blir bara större dag för dag. Det är uppenbart att det nu måste lånas och sparas. Departementen ges därför sparbeting och man undrar vad lilla fattiga Kulturdepartementet ska sätta upp på sin sparlista när man just fått propå om inrättande av en ny myndighet.

Politiken framöver kommer att behöva inriktas på att slakta en mängd heliga kor när det gäller såväl arbets- som bostadsmarknad. När en ny verklighet kommer vandrade inom över våra gränser krävs det stora ingrepp i de regelverk och system vi vant oss med att leva med. Vem kommer då att ha tid med finlir som arkitektur, form och design? Många av de omedelbara lösningar som krävs handlar ju om att i praktiken lägga just dessa frågor åt sidan. Eftertanke och långsiktighet får vika för nödlösningar och det mesta kommer att vara bråttom, bråttom.

Nuvarande ArkDes ska alltså enligt förslaget avvecklas och ersättas av den nya myndigheten för gestaltad livsmiljö. En myndighet med ett hopplöst namn ska ersättas av en annan med en för flertalet människor likaledes svårbegripligt namn. ArkDes har alltid varit ett urbota dumt namn, men vad blir tydligare av en ny myndighet som döljer sig bakom begreppet ”gestaltad”, ett begrepp som sannolikt en övervägande del av den svenska befolkningen överhuvudtaget inte kan relatera till.

Jag har hört åtskilliga arkitekter prata om Christer Larssons arbete i termer av en ny arkitekturpolitik. Dessa bör nu ha fått klart för sig att det handlar om något större, något vidare men också, mer svårgripbart.

Man önskar ju innerligt att alla de som nu kommer till Sverige inte bara ska få tak över huvudet utan också ett tryggt hem. Detsamma gäller arkitekturen som nu tycks vara på resa till ett okänt hem. Måtte det inte sluta i husvillhet.