Språket i shakern

Publicerad: 2012-11-21

När SAS VD Rickard Gustafsson häromdagen beskrev de planerade sparåtgärderna inom bolaget skedde det med hjälp av ett intressant språkbruk. Att ”vi måste sy in kostymen” har vi hört många gånger tidigare, men att uppsägningar och utförsäljningar beskrevs som ”en spännande cocktail av åtgärder” var onekligen något nytt.

Tankarna hos de människor som nu blir av med jobbet går kanske inte främst till dry martinis eller piña coladas. Och SAS-chefen tror väl heller inte att han står vid baren när han uttalar sig om bolagets framtid. Så varför då språkvalet?

Jag tror att det handlar om att man lätt fastnar i ett sätt att uttrycka sig och inte tänker på när ett uttryckssätt man vant sig vid inte längre fungerar utan riskerar att bli kontraproduktivt. Det är lätt att bli fånge i sin egen begreppsapparat.

Man positionerar sig också genom sitt val av begrepp och vilka etiketter man sätter både på saker och på företeelser. I arkitektvärlden har jag sedan många år irriterat mig på det vanligaste av uttryck – ”vi har fått ett uppdrag”. Får? Fått? Ett uppdrag är inte en present som strumpor på fars dag eller tårta på födelsedagen. Ett nytt åtagande är något man förtjänat för att man är kompetent och bedöms kunna tillföra värde. Ett nytt uppdrag handlar om förtroende och ska inte språkligt beskrivas som en present. Det nya uppdraget är också en affär och inte en välvillig handling, generöst utdelad av en ömsint beställare.

Överdriver jag detta? Nej, jag tycker inte det. Att ”få” leder tankarna till tacksamhetsskuld, vilket inte är en bra grund att inleda ett samarbete på. Visst, någon beställer och någon annan utför, men både i det konkreta arbetet och i avtalet är man jämbördiga parter och ömsesidigt beroende av varandra. Om arkitekten inte fullt ut ser samarbetet med kunden på det sättet har man omedvetet krympt både sin roll, sin affär och betydelsen av sitt värdeskapande arbete. Än värre är den förkrympta etiketteringen av de tjänster som arkitekter säljer. Dessa tjänster paketeras i dag under begrepp som ”ansvarig arkitekt”, ”handläggande arkitekt” eller ”medverkande arkitekt” och prissätts per timme. Det som står på prislistan är nu inte det som företagen egentligen säljer utan helt andra kompetenser, tyvärr dock sällan beskrivna och förtydligade.

Marknaden har sedan länge tacksamt tagit emot den feletikettering av arkitekttjänster som branschen generöst bjussat på. Och resultatet? Valet av språkbruk lyfter inte fram, utan snarast döljer, komplexiteten i och bredden av de tjänster arkitekter faktiskt utför. Marknaden ges en föreställning om ett tjänsteinnehåll som kan beskrivas genom vad en ”handläggande arkitekt” kostar per timme. Denna timkostnad är i verkligheten den minst intressanta parametern vid köp av arkitekttjänster och inte ger den minsta vägledning till vad man köper i form av kompetens och förmåga.

Detta har jag nu ältat i många år och det känns nästan lite tjatigt att ta upp det på nytt. Men det är en lång resa att ändra ett språkbruk som är både begränsande och djupt olyckligt. Arkitekterna borde sno Rickard Gustafssons shaker och skaka om begreppen lite.