Stadens arkitekt

Publicerad: 2016-11-11

Jag skrev för en tid sedan en krönika om stadsarkitektens återkomst med anledning av att Gävle efter att ha varit utan stadsarkitekt i 17 år beslöt att åter inrätta en stadsarkitekttjänst. Samma sak har skett i Uppsala som efter 12 stadsarkitektlösa år nu åter har blivit med stadsarkitekt.

Jönköping annonserar storslaget efter en stadsarkitekt som ska ha en nyckelroll i gestaltandet av framtidens Jönköping. Och Stockholm har fått sin nye stadsarkitekt efter en tids vakanssättning under en mycket kritisk period i Stockholms utveckling.

För oss som tycker att stadsarkitekten är viktig går det till synes i rätt riktning, eller är möjligtvis situationen lite mer komplex än så? Kan man bara vara tillfreds över utvecklingen eller är det befogat att ändå ställa några obekväma frågor?

Jag tror att det är nödvändigt att göra det. Vad som döljs bakom titeln stadsarkitekt är idag nämligen inte längre så entydigt. Roll, uppgifter och mandat varierar. En stadsarkitekt i en kommun kan ha en helt annan roll och uppgift än stadsarkitekten i grannkommunen. Ändå finns det en stark och tämligen entydig föreställning om vad som ligger i stadsarkitektrollen. Ofta utgår dessutom denna föreställning från att stadsarkitekten har ett mycket större mandat och mer makt än vad som i verkligheten är fallet.

Titeln stadsarkitekt är i sig ett mycket starkt varumärke. Att innehållet i befattningen inte alltid är det som folk i allmänhet föreställer sig är därmed värt en reflektion. Människor ser stadsarkitekten som en bevakare av långsiktiga intressen och värden, någon som står över det omedelbara och kortsiktiga, någon som är en värnare av stadens kvalitéer och som utgör garant för att de tillägg och förändringar som görs i staden respekterar stadens olika lager, successivt tillkomna under lång tid.

Så enkel är nu inte verkligheten. Stadsarkitekten befinner sig mestadels i skärningspunkten mellan alla sorters motstridiga intressen i frågor som rör planering och byggande. Stadsarkitektens spelplan utgör ofta en härva av intressemotsättningar. Det innebär en knepig balansgång mellan politikens önskemål, exploateringsintressenternas förväntningar och opinionen i stort. Få delar av vårt liv rymmer så många särintressen som den byggda miljön.

En gång i tiden fanns, från dåvarande Byggnadsstyrelsen, en normerande instruktion för en stadsarkitekt. Den har uppenbart präglat vår bild av stadsarkitekten som skulle vara rådgivare, både till allmänheten och politiken, vara en granskare och säkerställare av kvalitet, vara förslagsställare och initiativtagare, vara visionär och ha ett helhetsperspektiv med både bredd och djup, arbeta med dagsfrågorna men också ha ett framtidsperspektiv och ständigt värna långsiktigheten.

Instruktionen förutsätter närmast någon slags renässansmänniska, som dagens komplexa verklighet knappast ger utrymme för.

Det mesta är i dag ett lagarbete där stadsarkitekten är en i teamet. Relationen till politiken kan också många gånger vara komplicerad, inte minst i dessa dagar, då politiken manar på för att snabbt få fram många nya bostäder, med åtföljande risk för att kvalitet och eftertanke kommer på mellanhand.

Stadsarkitekt- eller stadsbyggnadskontor är oftast inte heller maktcentra, det är i stället oftast kommunernas exploateringskontor, där de stora pengarna snurrar och markaffärerna görs. Markpolitiken styr stadsbyggandet alltmer. En bakvänd politik formar staden konstaterar Elisabeth Andersson i sin uppmärksammade serie i SvD om stadsbyggandet i Stockholm.

Det är vanskligt att uttala sig om huruvida stadsarkitektens makt och inflytande successivt har minskat. Utvecklingen är inte entydig. Otvetydigt är dock att landets större städer idag har flera olika maktcentra när det gäller planering och byggande och det är inte alltid lätt att vara klar över var den enes makt och befogenheter börjar och slutar.

Mitt i detta har vi på flera ställen i landet fått en ny sorts stadsarkitekt som jag skulle vilja kalla "den frigående stadsarkitekten". Det är en stadsarkitekt som har en lite friare position, vilket kan låta positivt och också kan vara det. Frågan är dock vad den lite friare rollen är värd om stadsarkitekten inte har en tydlig maktbas i sin organisation, som styrs av en förvaltningschef med ett annat mandat och med sina egna relationer till politiska beslutsfattare och andra förvaltningschefer.

Den frigående stadsarkitekten kan kanske röra sig över stora ytor, säga och göra kloka saker men ändå sakna slutgiltigt inflytande just för att den organisatoriska basen för stadsarkitekttjänsten inte är så tydlig. Risken ligger i att den frigående stadsarkitekten då blir mer av en tyckare än en påtryckare.

Flera fria stadsarkitekters mandat och roll har formats utifrån nya kommunala arkitekturprogram, vilket i sig är en spännande och positiv utveckling. Bara inte det stannar vid att stadsarkitekten, utan tydligt mandat och befogenheter, främst blir en värnare av de goda föresatserna och de vackra orden. Det är väl bra med en pratande stadsarkitekt, men bättre med en agerande.

Stadsarkitekten som fri spelare är en intressant utveckling, men utvecklingen är förknippad med risker. Jag tycker att stadsarkitekten i grunden måste ha en tydlig position och sitt mandat förankrat i organisationen. Det handlar ytterst om makt och det ska mycket till för att den frie spelaren kan bli en maktfaktor.

Så länge man har politikens öra och stöd kan den frie stadsarkitekten säkert uträtta mycket, men politiken både skiftar och är oberäknelig. Nya kvastar vill alltid sopa på ett nytt sätt och då kan det visa sig att den frie stadsarkitekten skrinnar på tunn is.

Stadsarkitekten som fri spelare är ingen självklar lösning, det är en av flera möjliga roller. Våra stadsarkitekter kommer också i framtiden ha vitt skilda mandat och roller, kanske än mer skiljaktiga än i dag. Det är i sig en utmaning i det viktiga arbetet med att värna varumärket stadsarkitekt.