Carenholm

Svart polo

Publicerad: 2013-01-22

Sveriges Arkitekter har haft Arkitekturgala. Det var en glittrig, trevlig, välbesökt och minglande tillställning. Priser delades ut och Kasper gick till rätt projekt. Intressanta föredrag. Dessutom en snabbkavalkad av aktuell svensk arkitektur. Och så bjöds det lite soffmys, ett så där lättsamt och oförargligt, okontroversiellt småpratande, helt enligt de vanligaste tv-kanalernas morgonkoncept.

En av dessa soffor intogs av Johan Skoglund, VD på JM, iklädd svart polo och likaledes svart manchesterjacka. Långt ifrån den vanliga kostymeringen och ingetdera plagget såg heller särskilt välanvänt ut. Svart polo, tänker jag, visst är väl det ett plagg starkt förankrat bland främst manliga arkitekter, men nog var det väl ändå rätt länge sedan?

Sålunda stajlad fick Johan Skoglund säga helt förutsägbara saker om att arkitekter måste bli bättre på allt: förståelse för byggandets villkor, ekonomi, teknik, processer, allt. Det fanns ingenting som arkitekter inte borde bli bättre på. Fick han mothugg eller svar på tal? Icke. Man hade, obegripligt nog, lyckats sätta samman soffgruppen så att ingen hade kompetens eller kapacitet att bjuda Johan Skoglund motstånd. Därmed blev Johan Skoglund oemotsagd, inför 700 arkitekter. Jag sjönk ihop.

Nu tror kanske någon att jag har något emot Johan Skoglund. Verkligen inte. Han är en skicklig företagsledare, under vars ledning JM har utvecklat en effektiv och mycket lönsam process för att bygga bostäder. JM är ett högutdelande bolag och aktieägarna är sannolikt mycket nöjda.

Problemet är bara det att om vi vill ha ett stads- och bostadsbyggande som präglas av mångfald, variation och olikhet i uttryck så är inte JM:s totalstyrda processer lösningen. Vi behöver istället i stället ett bostadsbyggande där många olika aktörer bygger för många olika behov och där aktörerna samverkar i stället för att motarbeta avvikelser från sin egen låsta agenda. Att nå därhän är förstås ytterst är en politisk fråga, men så länge vi saknar en politiskt förankrad samhällsbyggnadsvision kommer JM:s och några andra dominanta aktörers processer för bostadsbyggandet vara de förhärskande.

För vad erbjuder JM arkitekterna? Jo, med låsta projekteringsanvisningar och ramavtalsupphandling av JM-certifierade arkitekter har JM skapat en totalt förutbestämd roll för arkitekten. Det ska ritas så som det står i manualen att det ska ritas. Avvikelser i form av nytänkande utanför boxen är inte välkommet, utan ett störningsmoment i den process som inte får rubbas. Kreativitet uppmuntras inom den givna ramen men får inte leda till förslag som inte har stöd i facit. Skulle så ändå ske väntar böter eller ”krokodilgruppens” vassa käft. Arkitekten har blivit ett inköp, likvärdig med andra inköp. Arkitekten köps in i samma process som gäller för allt material som behövs för bygget. Sveriges största bostadsbyggare har sagt sitt. Och vad svarar arkitekterna?

Denna totalstyrning avintellektualiserar på sikt arkitektarbetet och resultatet blir en tämligen förutsägbar arkitektur, som vi nog får räkna med kommer att att bli kritiserad för sitt enahanda uttryck. Det går i motsatt riktning mot vad arkitekterna vill uppmärksamma och belöna.

För arkitekterna och deras intresseorganisation gäller det att ta debatten och kliva in i matchen. Alternativet att huka i soffan duger inte. Återhållsamhet, överdriven respekt och oförargligt småprat i soffan leder ingen vart.

Arkitekterna måste vara med och krita spelplanen. Vi har femtio års historia av att från läktarplats betrakta hur byggherrar och entreprenörer gjort upp om spelreglerna. Det finns goda förutsättningar för att ändra på det, men en förflyttning från läktaren till soffan är inte ett fall framåt.

Staffan Carenholm