Carenholm

Bostadsmarknaden: hög tid för ledarskap

Publicerad: 2016-01-26

Svensk bostadsmarknad krisar. Fler och fler människor ställs utanför en fungerande bostadsmarknad. Skillnaderna mellan dem som är etablerade på bostadsmarknaden och dem som har stängts ute ökar dag för dag. På svensk bostadsmarknad är man antingen insider eller outsider. I Dagens Nyheter lördagen den 16 januari fick frågan sin blixtbelysning. På omslaget två stora bilder av Margot Wallström och Annelie Nordström. På framsidan av Stockholmsdelen en bild från en övergiven lagerlokal där 200 flyktingar, varav flera handikappade och rullstolsbundna, trängs utan några som helst besked om framtiden. Så ser ytterligheterna ut på den svenska bostadsmarknaden.

Sedan början av 90-talet har det inte funnits en bostadspolitik i Sverige. Ändå är hela bostadssektorn så genompolitiserad att våra rikspolitiker är livrädda för att sätta lapptäcket under lupp. Minsta tänkbara ingrepp i de regler som bostadsmarknaden riskerar att reta upp något av de många särintressen som alltid är noga med att framhålla att deras medlemmar minsann också är väljare. Både marknadshyra och fastighetsskatt har följaktligen blivit tabuord.

Ingen orkar heller diskutera bostadspolitikens kärna. Hur ska bostäder för dem som står utanför bostadsmarknaden, unga, resurssvaga grupper, lågavlönade och inte minst nyanlända finansieras? Frågan om socialt bostadsbyggande är fortfarande försedd med skygglappar. Förslag om en statlig allmännytta är en för stor fråga att ens sätta på agendan.

Och vilka höjer ett varningens finger för dålig kvalitet, undermåliga projekt och havererade stadsbyggnadsambitioner när allt plötsligt är bråttom och bara handlar om volym? Det borde vara arkitekterna, men har de tid?

I avsaknad av bostadspolitik försöker sig de politiska partierna på att bedriva byggpolitik. Det går inget vidare och det mesta handlar om att bolla luftsiffror om hur mycket som måste byggas.

Regeringens mål för bostadsbyggandet har inte ens varit hälften av vad Boverket anser är ett nödvändigt bostadsbyggande. Prognoserna justeras dessutom upp hela tiden, vilket innebär att regeringens hittillsvarande nybyggnadsmål successivt kommit allt längre från verkligheten. Nu säger prognosen att behovet är 700 000 lägenheter till 2025. Plötsligt har regeringen anammat dessa siffror och instämmer i bedömningen. Därmed har man viftat med sitt trollspö och försöker trolla fram ytterligare 450 000 nya lägenheter ur rockärmen. Trovärdigt, någon?

Vi har idag på riksplanet politiska ledningar som saknar kunskap om bostadsbyggandets realiteter. I debattartikel efter debattartikel utfärdas löften om att det måste byggas mer, snabbare och billigare. Det är långt från verkligheten av följande enkla skäl:

Särskilt mycket mer vill inte de större bostadsbyggarna bygga eftersom de absolut inte vill skruva upp sina resurser mer än marginellt och heller inte förstöra sin marknad långsiktigt. Att dra på sig för stor kostym och äventyra sin långsiktigt gynnsamma marknad är företagsekonomisk harakiri. Den vägen väljer ingen förnuftig företagsledning. Förutom bristande vilja finns resurs- och kompetenshinder.

Så mycket snabbare går det heller inte att bygga, såvida man inte lägger goda stadsbyggnadsambitioner och kvalitetsaspekter åt sidan. Bostadsbyggandets processer är med nödvändighet långsamma. Det tar tid att planera och bygga bostäder, något som få politiker vill berätta för människor. Eftersom det mesta dessutom ska byggas där mycket redan är byggt är komplexiteten ständigt större i nya projekt, vilket knappast resulterar i snabbare byggtakt. Det är ett obekvämt budskap till väljarna som det krävs ett politiskt ledarskap att förmedla. Just nu verkar ett sådant inte finnas i sikte.

Så mycket billigare går det heller inte att bygga. En forcerad byggtakt kommer att pressa upp priserna mer än de åtminstone teoretiska kostnadsbesparingar som ett mer avreglerat byggande skulle kunna resultera i. Billigare blir det inte. Se bara till de försök som görs med snabbare uppförda, något enklare modulbostäder för migranter. Visst, det går att bygga så, men byggande med kortare avskrivningstider blir helt enkelt långsiktigt dyrare än sådant som är omsorgsfullt planerat.

Man kan skylla på att marknaden inte lyckas förse svenska folket de lägenheter de efterfrågar, men i grunden är bostadskrisen ett politiskt haveri. Ingen regering har under de senaste 20 åren på allvar försökt vidta åtgärder som skulle kunna medverka till balanserade förhållanden på bostadsmarknaden. Det har länge varit omöjligt att över partigränserna mötas i en diskussion om hur illa den befintliga bostadsmarknaden fungerar. Partierna har suttit fast i sina ideologiska låsningar. Man vill inte prata om det som fungerar dåligt eftersom man själv har skapat de förutsättningar som den dåligt fungerande marknaden bygger på. Istället för att ta det ansvar staten måste vara med och dela när det gäller bostadsbyggandet pratar man mer än gärna om vad andra borde göra.

Staten klev ut genom bostadsmarknadens bakdörr i början av 90-talet och avhände sig alla de bostadspolitiska redskap man tidigare haft. Sedan dess har alla regeringar lekt med siffror om hur mycket som behöver byggas, men ingen har visat det ledarskap som gör att det finns anledning att tro på sifferlekarna.

Nu är det hög tid. Krisen, som varit lätt att förutspå under ett decennium, har exploderat. Nu har också regeringen, med snaran runt halsen, bjudit in delar av oppositionen till samtal om bostadsmarknaden. Vad kan man vänta sig av sådant? Ja, kanske lite långsamt nedtrappade ränteavdrag och successivt några procentenheter lägre flyttskatt. Gott så, men det kommer inte att bidra till en särskilt annorlunda fungerande bostadsmarknad. Det krävs att staten åter gör entré på bostadsmarknaden genom en sammanhållen bostadspolitik och att det görs några rejäla Alexanderhugg när det gäller hyror, fastighetsskatter, reavinstbeskattning och ränteavdrag. Man kan bara skapa en bättre fungerande bostadsmarknad genom att göra sig ovän med bostadssektorns alla särintressen samtidigt. Klipp till rejält och gör alla lika förbannade. Det lägger sig.

Och se väljarna i ögonen och medge att det kommer att ta 20 år innan det blir balans på bostadsmarknaden. Tänk om allt detta kunde ske. Då skulle den närmast osynliga bostadsministern plötsligt göra rätt för sin titel och vi skulle slippa höra förvirrade utspel från Boverkets generaldirektör om att människor får bygga sina egna bostäder. Det finns onekligen mycket att fundera över idag, exempelvis hur man blir generaldirektör.

Staffan Carenholm